Sony FE 100–400mm F4.5 GM OSS – den perfekta wildlife-zoomen?

Det finns objektiv som imponerar på specifikationslistan, och så finns det objektiv som visar sitt verkliga värde först när man använder dem i fält. Efter att ha fotograferat med nya Sony FE 100–400mm F4.5 GM OSS under en resa i Pantanal tillhör det här objektivet definitivt den senare kategorin.

Pantanal är en miljö där avstånd, motiv och förutsättningar förändras hela tiden. Ena stunden fotograferar man en jaguar relativt nära båten, nästa stund en fågel på betydligt längre avstånd. Ett motiv kan röra sig mot fotografen, försvinna bakom tät vegetation eller plötsligt dyka upp på en helt annan plats.

I sådana situationer är flexibilitet minst lika viktigt som maximal räckvidd. Det är också här Sony 100–400mm F4.5 GM OSS verkligen kommer till sin rätt.

Objektivet kombinerar ett närmast perfekt brännviddsomfång för större wildlife med konstant f/4,5, snabb autofokus, mycket hög skärpa och en konstruktion som, trots sin storlek, fungerar förvånansvärt bra att fotografera handhållet med.

Det är inte objektivet med längst räckvidd och det är inte Sonys mest ljusstarka supertele. Men för många former av wildlife-fotografering kan det vara ett av de mest användbara objektiv Sony hittills har byggt.

Testat under verkliga förhållanden i Pantanal

Under resan var det framför allt min fru som använde Sony 100–400mm F4.5 GM OSS. Objektivet satt på en högupplöst Sony A7R VI och användes huvudsakligen handhållet från de mindre aluminiumbåtar som är vanliga i Pantanal.

Det här är en betydligt mer relevant testmiljö för ett wildlife-objektiv än ett statiskt motiv fotograferat från stativ. Från en båt är underlaget aldrig helt stilla. Fotografen måste snabbt kunna reagera, ändra utsnitt och följa motiv som rör sig både framför, bredvid och ibland mycket nära båten.

Under dessa förhållanden fungerade objektivet mycket bra. Autofokusen var snabb och förtroendeingivande, bildkvaliteten var genomgående hög och balansen gjorde objektivet betydligt lättare att handhålla än vad vikten på specifikationsbladet antyder.

Framför allt visade sig omfånget 100–400mm vara närmast idealiskt för den typ av wildlife vi mötte.

100–400mm är ett mycket mer användbart omfång än man kan tro

Inom wildlife talas det ofta om behovet av 600, 800 eller ännu längre brännvidder. För små fåglar och djur på stora avstånd är det helt korrekt. Men vid fotografering av större djur från bil eller båt är maximal räckvidd bara en del av ekvationen.

I Pantanal kan en jaguar först befinna sig relativt långt bort längs flodbanken och några minuter senare röra sig mycket närmare båten. En kapybara kan fotograferas som ett tajt porträtt vid 400mm, medan samma situation några sekunder senare kräver 150mm för att visa djuret tillsammans med miljön.

Vid 100mm kan man få med djuret i landskapet, fotografera större grupper och hantera situationer där motivet kommer riktigt nära. Vid 400mm kan man isolera motivet, skapa tajta porträtt och fånga mindre djur eller fåglar på längre avstånd.

Det gör att man kan gå från en miljöbild till ett betydligt tajtare utsnitt på några sekunder utan att byta objektiv eller kamerahus.

Den verkliga styrkan hos 100–400mm är därför inte att omfånget täcker varje tänkbar situation. Styrkan är att det täcker en mycket stor andel av de situationer som faktiskt uppstår när man fotograferar större wildlife.

Ett längre objektiv kan ge mer räckvidd, men det ökar också risken att man har för mycket brännvidd när djuret kommer nära. I praktiken innebär 100–400mm ofta en högre sannolikhet att man faktiskt får bilden.

Konstant f/4,5 genom hela zoomområdet

Den tidigare Sony 100–400mm GM hade en maximal bländare som varierade från f/4,5 till f/5,6. Den nya versionen behåller f/4,5 genom hela zoomområdet.

Vid 400mm innebär det ungefär två tredjedels steg mer ljus jämfört med f/5,6. Det är ingen dramatisk skillnad i stil med steget från f/5,6 till f/2,8, men inom wildlife kan även en mindre förbättring vara betydelsefull.

När ljuset sjunker innebär f/4,5 att man kan behålla en snabbare slutartid eller använda ett något lägre ISO än med ett objektiv som stannar på f/5,6 eller f/6,3. Det ger också autofokussystemet bättre förutsättningar och bidrar till något tydligare separation mellan motiv och bakgrund.

I praktiken går det utmärkt att använda objektivet på full öppning. Vi såg inget behov av att blända ned för att få tillräcklig skärpa. Objektivet levererar redan vid f/4,5 den detaljåtergivning man förväntar sig av ett modernt G Master-objektiv.

Det är viktigt för wildlife, eftersom man sällan vill köpa ett f/4,5-objektiv som i praktiken behöver användas på f/5,6 eller f/6,3 för att prestera optimalt.

Skärpan håller hög G Master-nivå

Den optiska prestandan är mycket bra genom hela zoomområdet. Bilderna har hög detaljskärpa, bra kontrast och tydlig mikrokontrast även vid 400mm och full öppning.

Det sistnämnda är särskilt viktigt. Många telezoomar är bra över större delen av zoomområdet men tappar något i den längsta änden – samtidigt som det är just där wildlife-fotografen ofta använder dem mest.

Med Sony 100–400mm F4.5 GM OSS finns ingen känsla av att 400mm bara är en nödlösning. Päls, fjädrar och fina detaljer återges med hög precision, även på den högupplösta sensorn i A7R VI.

Det finns naturligtvis fasta supertelen som ger ännu högre mikrokontrast, mjukare bakgrunder och bättre separering. Ett 400mm f/2,8 kommer fortfarande att skapa ett annat bildspråk. Men det objektivet är också betydligt större, tyngre, dyrare och mindre flexibelt.

Jämförelsen bör därför inte enbart handla om maximal bildkvalitet i en kontrollerad situation. Den relevanta frågan är hur mycket kvalitet man kan få i förhållande till vikt, flexibilitet och sannolikheten att ha rätt brännvidd när något händer.

Där är Sony 100–400mm mycket starkt.

Bra motivseparation – men inte ett 400mm f/2,8

En konstant bländare på f/4,5 ger bättre möjligheter att separera motivet från bakgrunden än långsammare supertelezoomar. Vid 300–400mm och på relativt kort fotograferingsavstånd kan objektivet skapa mjuka bakgrunder och en tydlig separation kring motivet.

Bokeh och övergången mellan skärpa och oskärpa är generellt behagliga. Vid komplexa bakgrunder med många grenar eller starka högdagrar kan bakgrunden naturligtvis bli mer orolig än med ett fast supertele med större bländare.

Det är en fysisk realitet, inte en egentlig svaghet i objektivet.

Den som förväntar sig samma tredimensionella separation som från ett 400mm f/2,8 kommer inte att få det. Men i förhållande till objektivets zoomomfång, storlek och praktiska användbarhet är resultatet mycket bra.

I wildlife-fotografering är dessutom bakgrunden inte enbart en produkt av bländaren. Avståndet mellan fotograf och motiv, avståndet från motiv till bakgrund samt vald brännvidd påverkar minst lika mycket. Med rätt positionering kan 400mm och f/4,5 ge en mycket ren och tilltalande bakgrund.

Snabb och säker autofokus

Wildlife ställer betydligt högre krav på autofokus än statiska testmotiv. Det räcker inte att objektivet kan fokusera snabbt under perfekta förhållanden. Det måste kunna följa ett djur genom vegetation, hantera snabba avståndsförändringar och hitta tillbaka till motivets öga efter att det tillfälligt skymts.

Sony använder fyra XD-linjärmotorer i objektivet. Enligt Sony är autofokusen upp till tre gånger snabbare än i föregångaren, samtidigt som följningsprestandan ska vara förbättrad med upp till 50 procent. Den typen av tillverkarsiffror ska alltid betraktas utifrån hur testet har utförts, men upplevelsen i fält är att autofokusen verkligen är snabb och direkt.

Tillsammans med A7R VI fungerade följningen mycket bra. Objektivet kändes inte som den begränsande faktorn när motiv rörde sig längs flodbanken eller genom mer komplicerade miljöer.

Fokuseringen är bestämd snarare än tveksam. Det är en viktig skillnad i praktiken. När en situation bara varar i några sekunder vill man inte känna att objektivet först måste leta sig fram till rätt fokusområde.

Med ett bra wildlife-system ska fotografen kunna koncentrera sig på djurets beteende, ljuset och kompositionen. Kameran och objektivet ska lösa resten utan att kräva onödig uppmärksamhet. Det var i stort sett den upplevelse vi hade här.

Förvånansvärt lätt att fotografera handhållet med

Sony 100–400mm F4.5 GM OSS väger cirka 1 840 gram. Det är alltså inte ett lätt objektiv i absolut mening och definitivt inte en kompakt resezoom.

Samtidigt berättar den rena viktsiffran inte hela historien.

Objektivet har intern zoom, vilket innebär att objektivets längd och tyngdpunkt inte förändras när man går från 100 till 400mm. Det ger en mer konsekvent balans och gör stor skillnad när man fotograferar handhållet under längre perioder.

Det innebär också att man slipper flytta handen eller anpassa sitt grepp varje gång brännvidden ändras. Från en båt, där både fotografen och underlaget rör sig, är den förutsägbara balansen extra värdefull.

Min fru upplevde objektivet som lätt att arbeta med och kunde använda det handhållet under långa pass. Det är fortfarande ett professionellt teleobjektiv som man känner att man bär på, men det är inte ett objektiv som omedelbart kräver stativ, monopod eller gimbal.

Det är särskilt relevant jämfört med fasta supertelen eller ljusstarkare zoomar. Den totala vikten är inte låg, men den ligger fortfarande på en nivå där handhållen fotografering är praktiskt realistisk för många fotografer.

Bildstabiliseringen bidrar naturligtvis också. Den kan inte frysa ett djur som rör sig, men den hjälper till att stabilisera sökarbilden och minska fotografens egna rörelser. Från en båt ger det en tydlig fördel när man försöker hålla fokuspunkten på ögat eller komponera ett tajt porträtt vid 400mm.

Intern zoom är en större fördel än det först verkar

Intern zoom är inte bara en fråga om känsla eller premiumkonstruktion. Det har flera konkreta fördelar vid wildlife-fotografering.

Objektivet behåller samma längd när man zoomar, vilket gör att balansen förblir stabil. Det minskar också risken att objektivet drar in damm eller fukt genom en utdragbar zoommekanism.

I Pantanal, där luftfuktighet, damm och vattenstänk är en naturlig del av arbetsmiljön, är detta en relevant egenskap.

Det fasta formatet gör också objektivet enklare att hantera i trånga båtar. Man behöver inte tänka på att objektivet växer framåt när man zoomar eller riskerar att stöta i relingen, en annan fotograf eller annan utrustning.

Det är en konstruktion som får objektivet att kännas mer som ett professionellt fast tele med zoommöjlighet än som en traditionell utdragbar telezoom.

Ett komplett system från 100 till 800mm

Sony 100–400mm användes inte isolerat. Det ingick i ett genomtänkt tvåkamerasystem tillsammans med Sony 400–800mm.

Min fru hade 100–400mm monterat på A7R VI, medan 400–800mm satt på ett andra, äldre A7R-hus. Med två kameror kunde hon därmed täcka hela omfånget från 100 till 800mm utan att behöva byta objektiv ute i båten.

Det är en mycket effektiv kombination för wildlife.

100–400mm användes för djur på nära och medellångt avstånd, miljöbilder, större däggdjur och snabbt föränderliga situationer. När det behövdes mer räckvidd, framför allt för fåglar och mer avlägsna motiv, kunde hon direkt byta till kameran med 400–800mm.

De båda objektiven överlappar vid 400mm, vilket är en fördel snarare än ett problem. Man tvingas inte byta kamera vid en exakt brytpunkt, utan kan välja kamerahus utifrån situation, sensorupplösning, ljus och hur snabbt motivet rör sig.

Med två färdigmonterade kamerahus minskar dessutom behovet av objektivbyten i en dammig, fuktig eller trång miljö. Det går snabbare, sensorerna hålls bättre skyddade och risken att missa en oväntad situation blir mindre.

Tillsammans bildar 100–400mm och 400–800mm ett närmast obrutet och mycket kompetent wildlife-system från 100 till 800mm.

70–200mm f/2,8 som reserv när ljuset försvinner

Nackdelen med ett system baserat på 100–400mm f/4,5 och 400–800mm f/6,3–8 är naturligtvis ljusstyrkan.

I bra dagsljus är det sällan ett problem, särskilt med moderna kameror som levererar god bildkvalitet vid relativt höga ISO-värden. Men tidigt på morgonen och sent på kvällen kan ljuset falla snabbt i Pantanal.

Därför hade vi även med ett 70–200mm f/2,8. Det kunde monteras när ljuset blev för svagt och den större bländaren var viktigare än räckvidden.

Det gav oss tre tydliga verktyg:

70–200mm f/2,8 för svagt ljus, djur nära båten och maximal motivseparation.
100–400mm f/4,5 som det flexibla standardobjektivet för större delen av fotograferingen.
400–800mm för fåglar, mindre motiv och djur på längre avstånd.

Det är ett mycket komplett system. Man tappar en del ljusstyrka jämfört med att resa med fasta supertelen, men får i gengäld en närmast obruten täckning från 70 till 800mm.

Det intressanta är att de tre objektiven dessutom går att resa med som handbagage, åtminstone när utrustningen fördelas genomtänkt mellan två fotografer. Tre professionella telezoomar är naturligtvis inte en minimalistisk packning, men det är fortfarande en förhållandevis kompakt och hanterbar lösning jämfört med att ta med exempelvis 400mm f/2,8 och 600mm f/4.

För en wildlife-resa där motiven kan variera från stora djur nära båten till mindre fåglar på betydligt längre avstånd är flexibiliteten svårslagen.

Behöver man verkligen både 100–400mm och 400–800mm?

På papperet kan kombinationen framstå som överdriven, men i praktiken fyller objektiven olika funktioner.

400–800mm är specialisten. Det är objektivet man väljer när räckvidd är avgörande och motivet sannolikt kommer att befinna sig på längre avstånd. För fåglar är det ofta det naturliga förstavalet.

100–400mm är generalisten. Det hanterar större djur, motiv som kommer nära, bredare miljöbilder och situationer där avståndet förändras snabbt.

Ett 400–800mm kan vara för långt redan vid sin kortaste brännvidd. Ett 100–400mm kan å andra sidan vara för kort när en liten fågel sitter långt bort. Tillsammans eliminerar de nästan hela kompromissen.

Alternativet hade kunnat vara ett 200–600mm, som placerar sig mitt emellan. Det är ett mycket användbart objektiv, men ger varken samma breda bildvinkel vid nära möten som 100–400mm eller samma maximala räckvidd som 400–800mm.

Tvåkameralösningen är tyngre och dyrare, men också betydligt mer komplett.

Telekonverter eller separat 400–800mm?

Sony 100–400mm är kompatibelt med både 1,4×- och 2×-telekonverter.

Med 1,4×-konvertern blir omfånget 140–560mm med maximal bländare omkring f/6,3. Med 2×-konvertern får man 200–800mm och f/9.

För den som vill resa med ett enda objektiv kan framför allt 1,4×-konvertern vara en intressant lösning. Den ger extra räckvidd utan att kräva ytterligare ett stort teleobjektiv.

Men en telekonverter är alltid en kompromiss. Man förlorar ljus, viss autofokusprestanda och potentiellt lite bildkvalitet. Man måste dessutom montera eller demontera konvertern när situationen förändras.

När man redan har möjlighet att bära ett separat 400–800mm är tvåkameralösningen snabbare och mer flexibel. Man får omedelbar tillgång till hela omfånget och behöver inte öppna kameran eller objektivet ute i fält.

För en ensam fotograf som prioriterar låg vikt kan 100–400mm plus 1,4×-konverter däremot vara ett mycket attraktivt resesystem.

Närgräns och mindre motiv

Närgränsen varierar från cirka 0,64 till 1,5 meter beroende på brännvidd, och den maximala förstoringsgraden är 0,25×.

Det gör inte objektivet till ett makroobjektiv, men det gör det användbart för större insekter, reptiler, blommor och detaljer i naturen. För ett wildlife-objektiv är förmågan att snabbt växla från ett djur på längre avstånd till ett mindre motiv nära fotografen en tydlig bonus.

Det breda zoomområdet gör även objektivet användbart för komprimerade landskap och mer abstrakta utsnitt. Under en resa behöver det därför inte enbart fungera som ett rent djurobjektiv.

Den äldre 100–400mm-modellen hade en högre maximal förstoringsgrad, så den nya versionen är inte automatiskt bättre för extrem närbildsfotografering. Men närgränsen är fortfarande tillräckligt bra för de flesta praktiska situationer i fält.

Ergonomi och reglage

Objektivet har de reglage man förväntar sig av ett professionellt G Master-objektiv: fokusbegränsare, flera stabiliseringslägen, programmerbara fokusknappar och kontroller som kan anpassas efter fotografens arbetsflöde.

Zoomringen är bred, jämn och lätt att hitta utan att ta ögat från sökaren. Den interna zoommekanismen gör att rörelsen känns kontrollerad och att kamerans balans inte förändras genom omfånget.

Objektivet har även en programmerbar funktionsring och stöd för ett 40,5mm drop-in-filter nära objektivfattningen, utöver den stora 95mm-filtergängan framtill. Drop-in-lösningen kan vara särskilt användbar vid video eller när man arbetar med polarisations- och ND-filter.

En tydlig invändning är stativfoten. På ett professionellt objektiv i den här storleken och prisklassen borde foten ha en integrerad Arca-Swiss-profil. Att behöva montera en separat platta skapar extra vikt och ytterligare en möjlig skruvförbindelse som kan lossna.

Det är ingen avgörande svaghet, men det är en onödig miss på ett i övrigt mycket genomarbetat objektiv.

Storlek och resbarhet

Objektivet väger ungefär 1 840 gram och är cirka 328mm långt. Frontdiametern är 95mm. Det är alltså varken litet eller diskret.

Samtidigt måste storleken sättas i relation till vad objektivet erbjuder: intern zoom, konstant f/4,5, professionell autofokus, optisk stabilisering och mycket hög bildkvalitet från 100 till 400mm.

Jämfört med ett fast 400mm f/2,8 är det både lättare och betydligt mer flexibelt. Jämfört med den äldre 100–400mm f/4,5–5,6 är det däremot större och tyngre.

Den nya versionen handlar alltså inte om maximal portabilitet. Den handlar om att erbjuda högre prestanda, bättre ljusstyrka vid 400mm och intern zoom i ett paket som fortfarande går att använda handhållet.

För resor med strikt viktgräns är det viktigt att se objektivet som en del av hela systemet. I vårt fall var kombinationen av 70–200mm, 100–400mm och 400–800mm fortfarande möjlig att hantera som handbagage när utrustningen fördelades mellan oss.

Det ger en exceptionell täckning i förhållande till packvolymen.

Räcker 400mm för wildlife?

Svaret beror helt på vilket wildlife man fotograferar.

För större däggdjur, safari, båtfotografering och djur som kan komma relativt nära är 100–400mm ett mycket användbart omfång. I många situationer är det mer praktiskt än ett objektiv som börjar vid 200 eller 400mm.

För små fåglar på långt avstånd är 400mm ofta för kort, även på en högupplöst kamera där man har goda möjligheter att beskära bilden.

En A7R-kamera ger betydande beskärningsmarginal och gör 400mm mer användbart än det hade varit på ett hus med lägre upplösning. Men beskärning ersätter inte verklig optisk räckvidd fullt ut. Avstånd, atmosfäriska störningar och antalet pixlar på motivet sätter fortfarande gränser.

Därför är 100–400mm inte det enda objektiv en specialiserad fågelfotograf behöver. Men för större wildlife kan det mycket väl vara det objektiv som används mest.

Det bör heller inte bedömas utifrån vad det inte är. Det är inte byggt för att ersätta varje supertele. Det är byggt för att ge maximal flexibilitet och professionell bildkvalitet inom ett mycket användbart omfång.

Nackdelarna

Den första och mest uppenbara nackdelen är priset. Det här är ett professionellt G Master-objektiv och Sony tar betalt därefter.

Den äldre 100–400mm f/4,5–5,6 GM är fortfarande ett bra objektiv. Den är lättare, mindre och betydligt billigare, framför allt på begagnatmarknaden. För den som inte behöver konstant f/4,5, intern zoom eller den senaste autofokusprestandan kan föregångaren fortfarande vara ett rationellt val.

Det nya objektivet är också tungt. Även om balansen gör det förvånansvärt lätt att handhålla förändrar det inte att 1,84 kilo ska packas, bäras och lyftas under långa dagar.

400mm är heller inte tillräckligt för alla motiv. För små fåglar eller djur på långa avstånd behövs ofta en telekonverter, kraftig beskärning eller ett separat längre objektiv.

Ljusstyrkan f/4,5 är bra för en zoom med detta omfång, men den kan inte ersätta f/2,8 i riktigt svagt ljus. Det är anledningen till att vi även hade med ett 70–200mm f/2,8.

Slutligen borde stativfoten ha varit Arca-Swiss-kompatibel direkt från fabriken.

Vem är objektivet för?

Sony 100–400mm F4.5 GM OSS passar särskilt bra för:

-Wildlife-fotografer som främst fotograferar större däggdjur.
-Safari och båtfotografering där avståndet till motivet snabbt förändras.
-Fotografer som vill kunna kombinera miljöbilder och tajta porträtt utan objektivbyte.
-Sportfotografer som behöver snabb autofokus och flexibilitet.
-Fotografer som använder högupplösta A7R-hus och vill ha stor beskärningsmarginal.
-Professionella användare som prioriterar intern zoom, driftsäkerhet och konsekvent balans.
-Fotografer som vill kombinera objektivet med ett 400–800mm eller en telekonverter.

Det är mindre självklart för den som nästan enbart fotograferar småfåglar på långt avstånd. Där kommer ett 400–800mm, 200–600mm eller ett fast supertele fortfarande att vara ett bättre förstaval.

Slutsats

Sony FE 100–400mm F4.5 GM OSS är ett mycket imponerande wildlife-objektiv.

Det kombinerar ett exceptionellt användbart zoomområde med hög skärpa, snabb autofokus, konstant f/4,5 och en välbalanserad konstruktion som fungerar betydligt bättre handhållet än storleken och vikten först antyder.

Under fotograferingen i Pantanal blev det tydligt hur värdefullt det är att kunna gå från 100 till 400mm på några sekunder. I stället för att vara låst vid maximal räckvidd kunde min fru reagera på det som faktiskt hände framför kameran – från djur i sin miljö till tajta porträtt och mer avlägsna motiv.

Objektivet blev dessutom en central del av ett större, mycket genomtänkt system. Med 100–400mm på A7R VI och 400–800mm på ett andra kamerahus hade hon omedelbar tillgång till hela omfånget från 100 till 800mm. När ljuset blev svagt kunde 70–200mm f/2,8 ta över.

Med tre objektiv får man därmed en närmast obruten täckning från ljusstarka 70mm till extrema 800mm. Systemet är fortfarande förhållandevis lätt att resa med som handbagage och betydligt mer flexibelt än en uppsättning stora fasta supertelen.

Man offrar en del maximal ljusstyrka och den extrema bakgrundsseparation som ett 400mm f/2,8 kan ge. I gengäld får man ett system som är lättare, mer flexibelt och bättre anpassat till situationer där motivens avstånd förändras snabbt.

Sony 100–400mm F4.5 GM OSS är därför kanske inte det enda wildlife-objektiv man behöver. Men det kan mycket väl vara objektivet som löser flest verkliga situationer.

Det är dyrt, stort och fortfarande relativt tungt. Men det är också skarpt, snabbt, välbalanserat och exceptionellt användbart.

Sony har inte byggt objektivet med längst räckvidd eller störst bländare. De har byggt ett objektiv som sannolikt hjälper fotografen att få fler användbara bilder i fler verkliga situationer.

För större wildlife, safari och fotografering från båt är det svårt att begära mycket mer.

Betyg: 8 av 10

-Styrkor
-Mycket hög skärpa genom hela zoomområdet.
-Skarpt redan vid f/4,5.
-Konstant f/4,5 från 100 till 400mm.
-Snabb och säker autofokus.
-Intern zoom med konsekvent balans.
-Förvånansvärt lätt att fotografera handhållet med.
-Ett närmast idealiskt brännviddsomfång för större wildlife.
-Effektiv bildstabilisering.
-Professionell konstruktion och ergonomi.
-Passar utmärkt tillsammans med Sony 400–800mm.
-Kompatibelt med 1,4×- och 2×-telekonverter.
-Mycket stark kombination med högupplösta A7R-kameror.

Svagheter
-Högt pris.
-Stort och relativt tungt.
-400mm kan vara för kort för småfåglar på längre avstånd.
-F/4,5 räcker inte alltid tidigt på morgonen eller sent på kvällen.
-Lägre maximal förstoringsgrad än föregångaren.
-Ingen integrerad Arca-Swiss-profil i stativfoten.